Lärdomar

Tänker gensast på 2 av mina "lärdomar"

Silje och Liam..

Det är lite självförtroende knäckande och behöva omplacera sina familjemedlemmar för att man inte kan längre..

Silje med sin separationsångest, och Liam med sina rädslor. Men där är jag kluven, en del ser det som misslyckanden och "dåligt hundägande" och en annan del ser det som "att göra det bästa för individen" och inse fakta.

Silje som är enligt mig världens bästa hund! Lydig, följsam, snäll och alltid superlycklig. Förutom när hon blev lämnad ensam. Det gjorde riktigt ont i hjärat när man skulle gå hemmifrån, och man såg på hela henne att hon ville inget annat än och följa med. Och när hon då hon fick möjligheten och bo hos nån där hon aldrig behöver ha den olyckliga blicken var valet självklart. Fast jag saknar henne dagligen!

Och Liam.. ja, han är också världen bästa hund i mina ögon, glad, rolig, "enkel" och har en helt egen personlighet, eller i allafall ett annorlunda sätt och se saker. Men hans rädslor har jag slitit med, och det känns som om jag har försökt allt, men där kan jag nästa klappa mig på axeln och säga att det inte bara är jag, utan att mycket är miljöbundet. Hade det bara varit jag hade man inte märkt någon skillnad på miljöombytet.

Och jag har en stark övertygelse om att hund lär hund bättre, än människa lär hund. Och om nu inte ens Mio, som är lugnet själv, kan ha en lugnande effekt på Liam vet jag inte vad som kan få det.

Låter kanske som dåliga undanflykter, och vem vet, kanske det är också? Men ibland måste man kunna inse sig slagen och kliva ur egot och göra det som är bäst för individen.

Liam

Silje