Tillbaka till ruta ett

I torsdags fick jag och mina kollegor beskedet om att våran avdelning ska stängas ner. Så innan sista december i år ska alla vara borta, men förmodligen tidigare.

Alla är chockade, och väldigt mycket känslor finns i luften, men genom att vi alla sitter i samma båt, så är vi ett fantastiskt stöd för varandra.

Och jag har även min käraste Daniel, vet inte vad jag hade gjort utan honom. Han peppar och stöttar mig i vägskälet i livet, om vad man nu ska hitta på, så klart väcker detta många tankar om framtiden, vad man ska göra, hur det ska gå osv. Känns lite som om man är tillbaka på ruta ett, och har hoppat tillbaka 5 år i tiden, och åter igen står med frågan "vad ska jag göra när jag blir stor?".

MEN, man får göra det bästa av det värsta, och försöka se möjligheterna. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra, men så är det, känslorna går upp och ner, och man känner lite känslomässigt labil. Men jag tror att så fort man har en ordentlig plan A och B som man kan jobba med, kommer det att kännas bättre. Denna osäkra ovisheten är värst.

Men något som verkligen gör underverk för själen, är att ta en låååång promenad i skogen, och bara rensa hjärnan från alla tankar. 

Mio njuter av att vara husky till 110%

Mio bus

Mio ville ha något att leka med, så jag offrade jag en vante 

Fick kommentaren "gud vad härligt och se en varghund, såhär i vinterlandskapet"

Fördelen med att gå iväg tidigt, då får man vara för sig själv, eller bara jag och Mio

Mio på språng!

Min trognaste Mio, vi stannade en stund, då satte han sig brevid mig och lutade sig mot mig :)

Lite otäckt tyckte Mio, då det var mellan rum mellan plankorna, så man fick se vart man satte tassarna