Vart tog vägen, vägen?

Många tankar och olika vägskäls seminarium utspelas i mitt huvud just nu. Drygt en månad sedan beskedet om nedläggningen, och jag känner mig fortfarande helt nollställd. Jag är trött och orkeslös, kan i och för sig bero på att jag sover oroligt, och drömmer mycket om jobbet, och att hjärnan går på högvarv av alla tankar som far runt.

Jag försöker se möjligheterna, och ha ett positivt sinne, och framförallt att inte jämföra mig med andra. Men det är svårt. Alla verkar så klara med vad dom vill i livet och har en tydlig väg om hur dom ska ta sig dit. Själv är man helt nollställd, och funderar på vad man egentligen vill. Jobba? Plugga? Flytta? Ja massa frågetecken, utan svar.

Men jag har sagt det förr, och säger det igen. Är verkligen tur att jag har Daniel i mitt liv, som stöttar mig i mina olika alternativ jag lägger fram. Och så Mio såklart, han är verkligen en lurvig glädje och kärlek spridare den där hunden. Senast idag satte han sig intill mig och lade huvudet mot min axel och riktigt myste när jag krama om honom. Riktigt kramgo myskille det där.